Det är kallt, mörkt och jag väntar förgäves på leveranser till min T250: motorn, motorkåpor och bromssköldar som ska poleras samt kromet som lämnades in en solig dag i september. Inte så mycket mekande att skriva om alltså… Å andra sidan är jag inte mycket till mekaniker, mina renoveringar består mer av att plocka isär, lämna bort och (förhoppningsvis) sätta ihop igen - och under processen försöka förtränga vad det kostat.Men oavsett nivån på dina mekarkunskaper finns det en hel del hjälp att få - hjälp i tryckt form. Jag tänkte här lista ett antal böcker och publikationer som underlättar Suzukimekandet. För er som varit med ett tag kanske det är självklarheter, men om någon står inför sin första renovering hoppas jag att det kan vara till nytta.Först av allt: Böckernas Bok i dessa sammanhang - reservdelskatalogen, Parts Catalogue. Går inte att klara sig utan. Här finns alla reservdelsnummmer och utmärkta sprängskisser som är oumbärliga när du ska se hur allt sitter ihop. Hittas oftast på Ebay.
Sedan har vi servicemanualen, framtagen för den den professionelle Suzukimeken, men ytterst användbar även för oss amatörer. Många fotografier och skisser, underhållsscheman, tabeller över åtdragningsmoment, elscheman mm. Ebay igen.
Instruktionsbok. Kanske inte något man lutar sig emot i en renovering, men visst måste man ha en original instruktionsbok till sin hoj, eller hur?
Klassiska Haynes Owners Workshop Manual finns för flera Suzukimodeller, ofta är flera hojar inkluderade i samma bok. Mycket detaljerade med många bilder och mycket text. 
Clymer är den amerikanska motsvarigheten till engelska Haynes. Liknande upplägg och layout, men inte riktigt lika omfattande.
Pitman Bikebooks. Inte alls lika detaljerad som de två ovan nämnda, mest ett alternativ om man inte hittar något annat.
Så till två märkesoberoende böcker som jag tycker är väldigt bra:Motorcycle Maintenance Techbook från Haynes. En modern (skriven 2004) bok på 250 sidor med uteslutande färgbilder. Kanske inte en renoveringsbok, men med väldigt många bra tips på hur man underhåller sin hoj. Finns bl a på Biltema.
Motorcykelboken. En svensk översätting av av en engelsk 80-talspublikation vid namn The Complete Motorcycle Workshop. “Går igenom de detaljer på en motorcykel som regelbundet behöver översyn och beskriver utförligt hur man gör de reparationer som kan bli nödvändiga” som det står på baksidan. Väldigt mycket tvåtakt! Jag hittade min på en veteranmarknad, kanske går den att hitta i antikvariat, på Tradera eller Blocket?
Och så till sist ytterligare en svensk bok: Meka och kör! av Gunnar Flodén och Jim Lundberg. Gavs ut 2002 med kom häromåret ut i en nyupptyckt upplaga. Här handlar det om tips på en ganska hög teknisk nivå, men med mycket matnyttigt. Här kan man läsa om hur man honar en sliten cylinder, renoverar en oljepump, ekrar ett hjul eller svarvar en bromstrumma.
Har ni fler tips om bra mc-litteratur? Dela med er!
Klubbnyheter
Arkiv för kategorin 'Blåröksbloggen'
Per-Åke Fröberg bloggar om Suzuki 2-taktsrelaterade reflektioner, tips och erfarenheter
Per-Åke Fröberg bloggar om Suzuki 2-taktsrelaterade reflektioner, tips och erfarenheter
Nu ska vi bli interaktiva här i Blåröksbloggen. Det måste man nämligen vara i sociala medier. Det innebäratt jag nu utmanar er andra på attt lista 5 motorcyklar som ni skulle vilja äga - men de får inte vara Suzukis. Ni får till och med gå över perversionsgränsen och ta med fyrtaktare på listan - jag vet att det finns dubbelnaturer därute…
Men ni måste motivera varje hoj på er lista och, om möjligt, lägga med en bild.
Här kommer min lista:
1. BSA 441 Victor. En hoj som jag inte visste fanns förrän jag häromveckan läste en bok om Woodstockfestivalen 1969. På en bild fanns den blott 25-årige organisatören, Michael Lang, på en Victor som han använde för att förflytta sig på festivalområdet. Brittisk machismo när den är som bäst!
2. Husqvarna Drömbåge Special. Första motorcykeln jag åkte på, det var i slutet av 60-talet och jag fick skjuts av en bekant i rutig keps. Observera att det är Specialen vi talar om, med de dubbla upplagda avgasrören och dyna. Tar mig tillbaka till folkhemmet.
3. Honda CB125. När jag var 16 i den småländska brukssamhället Norrahammar var det ytterst få som hade råd med en modern 125:a. Men en klasskamrat fick en turkosblå 69:a (tror jag) och lät det permanentade håret fladdra i vinden. Borde väl vara min tur nu?
4. Yamaha Big Bear. Coolt namn. Och snygga, stubbiga ljuddämpare
5. MCB 80 TS. Här blir jag nästan lite rädd för mig själv. Varför?
Per-Åke Fröberg bloggar om Suzuki 2-taktsrelaterade reflektioner, tips och erfarenheter
Egentligen var det inte meningen, men…Jag har köpt en Suzuki till. En TS125. Det började som en annons på Tradera. Bild på en halvt ihopmonterad hoj och med en lång beskrivning av hur mycket som var gjort och vilken grundlig renovering som var genomförd. I princip var det bara att skruva ihop och köra i väg, enligt annonsören. Visserligen behövde jag inte ett projekt till, både T250:an och Stingern är ju fortfarande i delar hos ekrare, förzinkare, blästrare, motorrenoverare och förkromare. Så jag la ett bud mest på skoj. Resten kan ni räkna ut. Det var bara att hyra en släpkärra och köra en vit lögn till hustrun: “ska ner och hämta lite delar jag fått köpa billigt”. (Hon vet fortfarande inte att det är ytterligare en hel mc jag köpt).
Begreppet “grundligt renoverad” är som ni säkert vet lite luddigt. Min nya TS125:a – eller “Duster” som ni ju numera vet att denna hoj kallades i USA – var inget undantag. Ramen var visserligen blästrad och lackad, men färgen kom från Hagmans sparyburk så att jämföra med en pulverlack var det ju inte. Tanken var också nylackad och med nya dekaler från Reproduction Decals i Kanada. Men även här hade det varit sprayburk som gällt… I övrigt var det en mix av nya delar (bakskärm, ljuddämpare, batteribox, dyna mm) och bättre begagnade.
Motorn – samma som i min RV125 – skulle vara ordentlig genomgången med nya lager osv, vi får väl se. Men det var ju en Duster – som ju inte kan vara så där jättevanlig i Svea rike? Dock var det något som inte stämde. Enligt regpapperen var hojen en 75:a, men min var lackad i blått som en 74:a. Fast det brukar ju å andra sidan vara lite hipp som happ med årsmodellerna i Sverige. Snabbt loggade jag in på riksarkivets hemsida, www.svar.ra.se och beställde hem de första reghandlingarna på min hoj. Såld till en 16-åring i Motala i oktober 1975, färg “flerfärgad”. Enirosökning på denne numera medelålders man, jodå, han bodde kvar i Motala. På telefon berättade han att hans TS125:a som ny var silverfärgad med oranga stripes på tanken. Bingo – Silver Dust Metallic, rätt färg för 75-orna! Mycket snyggare än det blåa!2012 ska jag ha den klar…
Per-Åke Fröberg bloggar om Suzuki 2-taktsrelaterade reflektioner, tips och erfarenheter
En av orsakerna till att jag har nördat in på Suzukimotorcyklar är färgerna.Under framför allt de första åren på 70-talet skapade Suzuki en palett utan motstycke, en gnistrande påse av godis som inga konkurrenter kunde bjuda på.Fram till 1969 var det mest blått, rött och svart. Klassiska T20, till exempel, är ju en härlig hoj, men direkt färgsprakande var den ju inte.Men 1969 slog Suzuki till med nya T250 i Candy Lime Green och Candy Orange. Där har ni ordet: “Candy” – godis. Kanske hade killarna på designavdelningens färggrupp käkat små färgglada piller med smileys för att få rätt inspiration?Och sen rullade det på. De kommande 4-5 åren blev en explosion av färger med spännande namn, kombinerade med snygga kontrasterade lackade fält eller stripes. Phlolina Yellow, till exempel, en färg jag har på min RV125, men som också återfinns på T250 Hustler -70 och TS250 Savage från samma år.
Phlolina, förresten. Vad tusan kommer namnet ifrån? Låter som det latinska namnet på en blomma, men varken googling eller lexikonslagning ger något svar. Ordet finns helt enkelt inte – förutom som namnet på en Suzukifärg. Kanske var det därför man för säkerhets skull kallade den Aspen Yellow också, mer konkret liksom.Just att ha två namn på samma färg är något som dyker upp då och då i den suzukiska färghistorien. Skulle tippa att det var den amerikanska marknaden som ibland ville ha egna namn. Redondo Blue, till exempel, syskon till Phlolina på T250 -70, hette också Candy Corporate Blue. “Företagsblå” – hur tänkte man där..?Pop Green – ja, ni vet vilken det är…Jag har länge funderat över namnet. Popen kom ju med Beatles i början av 60-talet, varför valde man att releatera till den i en ilsket grön för 6-7 år senare? Det var först när jag började skriva den här betraktelsen som jag förstod att namnet inte har något med musikstilen att göra. Det engelska ordet “pop” betyder också ”smäll” eller “knall”, som i popcorn. Knallgrön helt enkelt!Nu är vi på väg dit man alltid hamnar när det gäller 70-talsfärger från Suzuki. Den där lila. Candy Lavender. Älska eller hata. Himmel eller helvete.
De flesta tänker nog GT750 Le Mans 1972, men färgen kom faktiskt först, året innan, på T500 Titan vilken är min absoluta favorit när det gäller lacker och grafisk design. Åren 1971 och 1972 kombinerades färger som Wine Red, Cascade Green, Candy Green och Summit Copper med stora vita fält på bensintanken och snyggt skultpterade sidokåpsemblem till en absolut höjdpunkt i Suzukis historia.70-talet blev aldrig bättre än så.
Per-Åke Fröberg bloggar om Suzuki 2-taktsrelaterade reflektioner, tips och erfarenheter
I slutet av 60-talet och en bit in i påföljande decennium var Suzuki kraftfullt kreativa när det gällde namn på sina tvåtaktsmodeller. Och då tänker jag inte på själva modellnamnet typ T250, GT380 eller TC125, utan de mer fantasifulla tilläggsnamnen som främst florerade på den amerikanska marknaden.
Med namn som Hustler, Rebel och Honcho stimulerade Suzuki fantasin hos köparna. Jag har studerat min samling av broschyrer och annonser från den här tidsperioden och här är några reflektioner över vad jag hittade.
Det mest klassiska namnet, enligt min mening är Hustler, som ju dök upp på T-20 och sedan hängde kvar till GT250 via T250. Hustler betyder ju “påflugen försäljare” eller “skojare”, men är ju också namnet på en amerikansk tidskrift där man kan studera kvinnlig anatomi - i detalj. I filmen “The Hustler” från 1961 spelar Paul Newman biljardspelare med tveksam moral.
Systermodellen T350 fick heta Rebel och storebror T500 blev Titan efter att något enstaka år ha kallats Cobra. Och så minstingen T125 Stinger förstås, “den som sticker”.
De större GT-maskinerna, som ju blev populära här i Sverige, fick namn efter racingbanor: GT380 Sebring, GT500 Indy och GT750 Le Mans. Och den lilla GT185, som aldrig kom hit, fick heta Adventurer.
Gick loss fullständigt gjorde Suzuki på sina mindre off-roadmaskiner, TC- och TS-serierna som jag tror mest såldes i USA. Här hittar vi TC125 Prospector (guldgrävaren), TC120 Cat, TC200 Sting Ray, TC350 Laredo (stad i Texas och populär västernserie på 60-talet) och TC305 Raider.
TS50 Gaucho (sydamerikansk cowboy, TS90 Honcho (den som bestämmer, bossen), TS125 Duster, TS185 Sierra, TS250 Savage och TS400 Apache får avsluta uppräkningen av de mer dammiga modellerna.
Det engelska namnet för “vandrare”, Rover, sattes på fetdäckade RV90 och den större RV125, som jag själv är en lycklig ägare av, blev Tracker - “spåraren”.
Och ni vet väl vad vår klassiska moped K50 hette i USA? AC50 Maverick - återigen ett namn från en tv-serie (1957) och film (1994)
X-5 Invader, A-100 Charger, AC100 Wolf, TM250 Champion, TM400 Cyclone.
Och till sist en favorit: MT50 Trailhopper, alltså den lilla minibiken på 50 kubik som var alla amerikanska barns dröm under tidigt 70-tal.
Nu ryker det blått ur min dator…
Per-Åke Fröberg bloggar om Suzuki 2-taktsrelaterade reflektioner, tips och erfarenheter
Sociala medier är väldigt hett nu. Oavsett om de heter YouTube, Twitter, Bloggar, Facebook, Flickr eller Jaiku. Människor utbyter åsikter, tankar, bilder och mycket annat över internet
Här gäller det att följa med sin tid, tänkte jag, det måste ju finns en svensk blogg som behandlar något så väsentligt som japanska tvåtaktsmotorcyklar, framför allt av märket Suzuki.
Så därför har jag startat en - Blåröksbloggen. Och detta är första inlägget.
Min tanke är att jag i min blogg ska spegla livet med mina Suzukihojar, framför allt det som knyter an till mina ständigt pågående renoveringar.
Först lite om mig själv: nyligen fyllda 52, boende i radhus i Askim utanför Göteborg, hustru och två barn i åldrarna 8 och 12, arbete på Volvo Personvagnars informationavdelning. En gång i tiden var jag dessutom kvällstidningsjournalist.
Min första Suzuki köpte jag 2004, en T250 Hustler -71 i den vansinnigt snygga färgen Candy Orange (eller Mojave Copper som den ibland fick heta i USA).
Den skar efter 2 km.
OK, det får bli en renovering tänkte jag, inspirerad av Tony Henschels (göteborgsk journalist/tidningsmakare med Suzukihjärta) stora renoveringsreportage i Classic Bike 2/2005. Så nu vidtog det som kanske många känner igen sig: Ebay-jakt på delar, inköp från NOS-grossister som Reiner Schneider i Tyskland, Paul Miller i USA, Suzuki Simon i England och Marc Vlaandere i Holland. Ny lack från Pete’s MC-lack i Göteborg. Fast inte inte så mycket mekande…jag tillhör den kategorin som är bättre på att skaffa delar än att sätta ihop dom. Skruva isär är jag dock ganska talangfull på
Men jag ville ju samtidigt ha något att köra med. Därför kom hoj nummer två in i bilden: en Mauiblå 250GT -77 dök upp på Blocket, dessutom på rimligt avstånd, strax utanför Halmstad. Visade sig vara en orenoverad och mycket snygg representant för det år jag muckade från A6 i Jönköping. Snabbt köp, nya stötdämapare, omklädning av dyna och sedan dess ha den funkat utmärkt i hela 30 mil jag kört den…
Hoj nr 3 dök också upp på Blocket, sommaren 200. “Suzuki RV125 Stalker ”. En modell jag inte ens hört talas om, förmodligen beoende på att den aldrig importerades till Sverige. Men vad fräck den var! Feta ballongdäck, päronformad dyna och svartlackat, uppsvängt avgasrör.
Renoveringsobjekt. Köpte den ändå och prioriterade den före min T250. Den är snart färdig. Återkommer med mer detaljer.
Den finns en hoj nummer 4 också sedan ett år tillbaka.En T125 Stinger från 1971 i en färg som brände sig in i mina hornhinnor redan när jag såg min första K50: Pop Green. Älska den eller hata den, det finns inga mellanlägen. Nu isärplockad och jakten på delar inledd. Återkommer till den också.
Så där ser scenen ut för mitt fortsatta bloggande. Hoppas att ni hänger med på resan!
